-”Jag var där i egenskap av frilansande fotograf, och tillbringade nästan en vecka på plats. Bodde gjorde jag i ett litet kontor på brandstationen i Sysslebäck, där framkallade jag även alla filmer för att sedan kunna scanna in negativ till datorn och därefter sända bilder via mail. Det var lite omständigare på den tiden än idag.

Nåväl, några dagar in i denna händelse satt jag en kväll tillsammans med räddningsledaren Bengt Carlsson och besättningen på Vertolhelikopter Y70 från Säve, och åt middag på samhällets pizzeria. Räddningsledare Bengt var bekymrad. I en liten sjö en dryg mil nordost om Sysslebäck hade ett stort stycke med ”myrmark” släppt från strandkanten. Detta hade drivit tvärs över sjön och hotade nu att täppa igen dammluckorna vid sjöns avrinning, luckorna stod helt öppna för att någorlunda kunna kontrollera flödet och nivån i sjön. Dessutom var räddningsledningen rädda för att dammen skulle brista p.g.a. den omfattande vikten på markstycket. 

Att bogsera undan ”myrmarken” var helt omöjligt då ingen båt med tillräcklig motorstyrka fanns att tillgå, och heller inte på något sätt skulle kunna transporteras till sjön ifråga. Om dammen brast skulle dryga tiotalet fastigheter längre ner i dalen riskera att dras med av vattenmassorna.

”Jaa, hur tusan ska man lösa detta”, sa räddningsledaren lite uppgivet samtidigt som han rev sig bekymrat i skallen. ”Hur har markstycket så snabbt kunnat driva tvärs över sjön”, frågade en ur helikopterbesättningen. ”Det har blåst dit”, svarade räddningsledaren. Det blev tyst runt bordet en kort stund. Sedan hördes en av piloterna (tror jag det var) säga: ”Ja men, då är det väl bara att blåsa det tillbaka igen, vi kan ju i princip skapa orkanstyrka under vår helikopter”.

Sagt och gjort, det bestämdes att i alla fall pröva alternativet, då inga andra fanns. 

Tidigt morgonen därefter påbörjades det hela. Själv var jag igång tidigare än så, drygt en mils färd på smala grusvägar, där i princip samtliga stickvägar var tämligen anonyma och inte försedda med skyltar, kunde ta sin rundliga tid.

Just den här insatsen var något jag absolut inte ville missa. Med hjälp av räddningsledarens nedskrivna vägbeskrivning, och i kombination med Lantmäteriets ”grönsaksblad” var jag på plats i god tid innan allt skulle ta sin början. Torsby kommun, eller om det var kraftbolaget, hade haft personal på plats hela natten för att kunna skapa de bästa förutsättningarna för en lyckad insats.

Efter en stund började man ana det karakteristiska ljudet från en helikopter med två rotorer. Till en början ganska dovt, men ändå omisskännligt, för att ganska snabbt öka i styrka.

Y70 kom in från väster, gjorde en vid sväng för att kolla av omgivningarna innan den gick ner i dalen bakom fördämningen.

Eftersom det var väldigt stark ström vid utloppet fanns även en hjullastare, försedd med en lång arm, att tillgå. Denne skulle försöka att trycka ut markstycket från luckorna där vattenströmmen var som absolut starkast, samtidigt som helikoptern skulle trycka på med sin luftström.

Nerifrån dalen hördes nu ett öronbedövande motorbuller när Y70 la sig rätt i position, sen dök den upp, endast någon meter över hjullastaren som nu tryckte armen i markstycket och gav full gas. Y70 blåste och hjullastaren tryckte – det hela fungerade alldeles utmärkt.

Centimeter blev till decimeter, som sedan i sakta mak blev till meter. Med gemensamma insatser hade man fått ”myrmarken” att lämna de starkaste strömvirvlarna invid dammluckorna.

Hjullastarens arm räckte inte längre till, utan nu vilade allt på Y70 och dess besättning, skulle den skapade orkanen räcka till mot vattnets kraft och markstyckets tyngd?

Sakta lades meter till meter, och den flytande myren verkade faktiskt foga sig i att bli förflyttad. Även om den emellanåt trilskades genom att försöka vika av från tänkt riktning så blev den bokstavligen blåst på de planerna av Y70. Helikoptern rörde sig mjukt från sida till sida och knuffade tillbaka den olydige på kurs igen.

Här kunde dock allt ha slutat, och räddningsinsatsen bryskt övergått till att bli en akut livräddningsinsats. En av de närvarande ur markpersonalen kastade sig, i sin iver och förmodligen med adrenalinet sprutandes ur öronen, ut i en liten eka med utombordsmotor. Ryckte och ryckte i startsnöret medan ekan snabbt närmade sig Y70:s turbulens och med det ett solklart resultat i form av kapsejsad eka och man över bord. I det som nog var i absolut sista hundradels sekunden fick han fart på snurran och kunde styra iväg mot en betydligt mer hälsosam miljö.

Om jag så här, många år senare, inte minns alldeles galet så hörde jag efteråt nere på brandstationen att man ombord på helikoptern varit ytterst nära att avbryta insatsen när mannen i ekan tog sitt huvudlösa beslut om att ge sig ut vid helt fel tidpunkt.

Nåväl, incidenten avlöpte väl och helikoptern blåste galant markstycket tillbaka tvärs över sjön. Där tog personal emot och såg omedelbart till att säkra upp det hela med hjälp av förankringar av alla de slag och vajrar.Därmed var faran avvärjd för såväl fastigheterna som dammluckorna, och historien om Säve Gräsblåsare var född.

För mig var det en alldeles osannolik upplevelse, och framför allt en stor ynnest att ha haft förmånen till att kunna få dokumentera denna spektakulära insats. Att jag sen var enda (tror jag i alla fall, minns inget annat, och har heller aldrig sett några andra bilder) stillbildsfotograf på plats gjorde inte saken sämre.

Att få minnas tillbaka när jag skrev denna text var både kul och trevligt. Tror inte att texten innehåller några större felaktigheter då denna upplevelse var så speciell och samtidigt gav mig väldigt härliga minnen för livet, minnen som satt sig hårt.”

© Text och foto: Mikael Solebris